Terränglöpning är ändå roligt

 In Hampus Månsson

Halloj

Jahopp. Då har man provat på Lidingöloppets juniortävling också. Efter att tidigare i veckan helt ha saknat energi efter undersökningen jag gjorde i måndags och så hade jag inte sådär överdrivet stora förväntningar på loppet. Jag tänkte att en topp 15 placering är ett rimligt mål. Men det gick faktiskt bra. Väldig bra till och med. Jag hade för en gångs skull inte årets hybris innan start och öppnade kontrollerat och var nummer 16 efter första backen. Och det visade sig vara lyckat, för jag lyckades plocka placeringar successivt för att sedan stappla mig in på en tredje plats i juniorklassen. Och då menar jag verkligen stappla, för de sista kilometerna så fullständigt brann både lår och vader av mjölksyra. Men en tredje plats i Lidingöloppet är inte fy skam för en triathlet, även fast jag måste lära mig att spurta till nästa år 🙂

Det var en väldigt speciell tävling med 3000 uppförsbackar och 1 nedförsbacke. Eller ja, det kändes iallafall som att banan såg ut så när jag nådde toppen på den sista backen och snubblade över krönet som om jag just hivat i mig 2 liter starksprit. Grönsta backen kändes lätt, Abborrebacken kändes lätt och jag började tänka att Lidingöloppet kanske inte alls är så tufft. Men med 2 km kvar så kom en till backfan som fullständig eldade upp alla muskelfibrer i hela kroppen inklusive lungorna. Efter den den backen så var varje steg en utmaning och jag fick verkligen gräva djupt för att ens ta mig framåt. Då insåg jag vad alla menade med att Lidingöloppet är tufft 🙂

Insåg i efterhand att jag 95 % av all tid hade legat i zon 5 i puls, med en snittpuls på 182 trots min låga maxpuls på 190. Kan ha varit därför som benen vek sig efteråt när jag skulle jogga av 🙂

 

Recent Posts

Leave a Comment

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

0

Start typing and press Enter to search

Translate »